Skärgårdnaturens charm
Landhöjningen blottar hela tiden mark som nya djur och växter kan sprida sig på. Den labyrintiska skärgården med 5600 öar är hem för många arter. Är det månne de taggiga havtornsbuskarna som först slår rot på de nya skären och är det kanske fisktärnorna som blir de första att bygga bo där? Läs mer nedan med fantastika bilder!
Växligheten avslöjar hur gammalt landet är
Då nytt land stiger ur havet så följer växtligheten med och du kan undersöka landhöjningsskogar varsomhelst inom världsarvsområdet. Först kommer strandängarna och efter dem följer havtorn, vide och al. Lite längre från stranden växer björk, rönn och asp. När marken legat tillräckligt länge ovanför vattenytan börjar granarna växa Den här processen hos växtligheten kallas succession och i den låga terrängen kan de olika zonerna vara tiotals meter breda.
Den mark där landhöjningsskogarna växer höjde sig ur havet för tidigast 1000 år sedan. De första skogarna som växer på det land som stigit ur havet kallas primärskogar. Skogen är primärskog tills de första granarna satt frö och nästa generation granar börjar växa. Därefter kallas skogen sekundärskog som den största delen av Finlands skogar är.
En vacker men hård livsmiljö
De vindpinade och steniga stränderna och skären är fantastiska i all sin karghet, men samtidigt mycket stränga livsmiljöer för växtligheten. De första strandängarna måste klara av en näringsfattig jordmån, saltvatten, kraftiga vindar och förödande vinterisar. Fastän levnadsförhållandena förbättras vartefter landet stiger, måste strandängarnas arter kämpa om utrymmet med de buskar och träd som senare slår rot. Exempelvis havtorn förlorar ofta kampen mot större träd, och därför påträffar man den här bärbusken i större utsträckning bara på havsstränderna.
Kvarkens laguner
Fladorna och glon landhöjningsstrandens egenartade laguner, skapar pärlband av sjöar som är kännetecknande för Kvarken. En flada är en havsvik som håller på att avsnöras, men som fortfarande har öppningar till havet. Vattnet i fladan har dock redan börjat bli sötare än själva havsvattnet. Glon är havsvikar som redan nästan helt har avsnörts från havet och dit havsvatten endast strömmar vid stark vind eller när havsytan ligger högt. När havsförbindelsen försvinner helt och hållet uppstår en insjö, eller en glosjö.
Fladorna och glon erbjuder skydd och näring åt många arter av djur, fåglar, fiskar och insekter. Skärgårdens klimat är varmare än på samma breddgrader i inlandet, vilket förklarar lagunernas näringsrikedom. Solen värmer snabbt upp vattendragens botten och i det varma vattnet trivs såväl växter som fiskar och plankton. För fåglarna är de fiskrika flador och glon som ett buffébord.
Flador och glon är perfekta barnkamrar för fiskyngel Att se fiskarna stiga längs bäckar för att leka på våren är en populär och rolig aktivitet. En bra plats är till exempel längs naturstigen Bodvattnet runt ute i Björköby. Under några veckors tid kryllar det av fisk i bäckarna, vanligtvis från mitten av april till de första veckorna i maj.
Fåglarnas rike
I Kvarkens skärgård blir det egentligen tyst bara å vintern. Fågelbeståndet är i området är imponerande, både talrikt och högljutt. I Kvarken kan man se mer än trehundra olika fågelarter och ungefär hälften av dem häckar regelbundet i området. För resten är skärgården en välbesökt rastplats under flytten över den smala Kvarken. Det är alltså inte så konstigt att Kvarken är ett paradis för fågelskådare.
Kvarkens labyrint av öar erbjuder otaliga goda häckningsplatser där bona får vara ifred för människor och rovdjur. Många av öarna ligger inom fågelskyddsområden och är även viktiga häckningsplatser för utrotningshotade arter så som berganden. En annan av skärgårdens rariteter är den vitryggade hackspetten, som man kan skymta i de orörda gran- och aspskogarna. Liksom den vitryggade hackspetten är just asplundarna en av skärgårdens specialiteter.
Till de vanligare och mera talrika invånarna i skärgården hör olika måsfåglar, änder, svanar, tranor och tobisgrisslor. I fåglarnas kungarike härskar havsörnen. De vuxna havsörnarna stannar året runt i sina revir invid havet och de äldsta örarna man stött på hos oss har varit längt över 20 år gamla.
Inte bara landhöjningen som formar landskapet
Naturtyperna i Kvarken är varierande: från havsvikarnas strandängar och de våta kärrmarkerna till ytterskärgårdens hedar, som påminner om tundran. Skärgårdens natur har även formats av bete, slåtter, insamling av vinterfoder och bränning. Exempelvis i Sundoms skärgård fördes korna ut på sommarbete i den yttre skärgården, vilket gav kvinnorna långa mjölkningsresor.
Nuförtiden kan man se Highland-kor som sköter om kulturlandskapet vid Bodback då de betar eller får på sommarbete på öar. Längs Björkö-Panike vandringsled kan du även hitta andra spår som berättar om boskapen i skärgården genom tiderna. På somrarna samlade man in hö, vass och björklöv för att ha som vinterfoder åt djuren. På vintern kunde man hämta fodret från höladorna på öarna genom att köra över vinterisen. Idag ligger ladorna långt ifrån närmsta havsvik, naturligtvis på grund av landhöjningen.
Östersjöns riktiga urinnevånare
När inlandsisen krympte i slutet av den senaste istiden kunde en del saltvattensarter komma in i Östersjön och vissa lever ännu kvar i Kvarken. Exempel på sådana här istidsrelikter är till exempel bottenlevande ishavsgråsuggor (eller skorvar) och vitmärlor, urtidsfisken hornsimpan och östersjövikaren, som numera är en rödlistad sälart.
De här arterna är en kvarleva från en tid då Östersjön var saltare och hade kontakt med Atlanten. Arterna har anpassat sig till bräckvattnet, en blandning av sötvatten och salt havsvatten, i området. På grund av bräckvattnet är Östersjön inte speciellt artrik, både saltvattens- och sötvattensarter har svårt att överleva här om de inte anpassar sig.