Spåren efter istiden
Världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård är den bästa platsen på jorden att se och uppleva landhöjningen efter den senaste istiden. Tillsammans berättar de två områdena om ett kapitel ur jordklotets utvecklingshistoria; hur den enorma inlandsisen formade landskapet här. Den här utvecklingen fortsätter än idag tack vare den fortgående landhöjningen och havets påverkan på den havsbotten som lyfts upp.
Kvarkens skärgård är därför som ett stort utomhusmuseum. Med egna ögon kan vi se spåren inlandsisen lämnade efter sig – och tittar vi noga, på exempelvis hamnar och naturtyper, kan vi märka hur landet ännu höjer sig. Läs mer nedan med fina bilder!
Weichsel - den senaste istiden
Finland och Sverige har formats om och nötts ner många gånger under jordens historia, bland annat av tidigare istider. För ungefär 120 000 år sedan blev klimatet långsamt 5–10 grader kallare än vad det är idag. Snö och is hann då inte smälta under de korta, kyliga somrarna och glaciärerna i höglänta områden växte och växte tills de skapade en inlandsis som hade brett ut sig över stora delar av det norra halvklotet.
När inlandsisen under den senaste istiden, som i Nordeuropa kallas Weichsel, var som störst för 20 000 år sedan låg Kvarkens skärgård under ett tre kilometer tjockt istäcke. Orsaken till att den var tjockast här var att inlandsisen växte uppe i fjällen i Norge och Sverige och pressades av sin egen tyngd ner mot den dal som Bottenviken och Bottenhavet bildade. Inlandsisen tryckte här ner jordskorpan nästan en kilometer.
När isen började smälta strävade jordskorpan efter att komma upp tillbaka till ursprungsläget – landet höjde sig igen. Men när isen hade smultit här för ungefär 10 000 år sedan, låg Kvarken ännu 250 meter under havet. Det finska fastlandet började först 130-150 kilometer inåt land. Först vid vår tideräknings början stack de första små skären upp, de som idag är de högsta kullarna på ca 20 meter över havet i Södra Vallgrund och Replot.
Landhöjningen - en meter på hundra år
Innan all inlandsis ens hade smultit hade landet höjt sig 500 meter. Enligt färska beräkningar höjer sig landet här med 10 millimeter i året. Det gör att Kvarkens landyta växter med ungefär 150 fotbollsplaner varje år! Under bara en mansålder kan man märka hur strandlinjen flyttar sig många meter längre bort och nya grund och skär reser sig ur havet.
Växter och djur får här ständigt anpassa sig till nya miljöer då havsbottnen lyfts upp till att bli strand och sedan skog. Likaså har människorna varit tvungna att med jämna mellanrum flytta sina hamnar ut mot djupare vatten och märka ut nya farliga grund som stigit upp i farlederna.
Kvarkens skärgård - som att besöka en annan planet
Den stora inlandsisen formade landskapet under sig under årtusenden genom att bryta loss och nöta ner ojämnheter. Exempelvis kan vi i Kvarkens skärgård hitta rundhällar, klipphällar som isen slipat släta – och ofta rispat som ett dåligt sandpapper. De här isräfflorna visar i vilken riktning isen rörde sig.
Isen förde med sig stenmaterialet, som kallas morän, när den växte. När isen sedan smalt lämnade allt från tiotals meter stora klippblock till grus och småsten kvar i landskapet i olika formationer. Det gör Kvarkens skärgård till en av de stenigaste i världen. Man räknar att här finns över 5 600 öar – och fler höjer sig varje år över havsytan som grynnor och skär.
För skärgårdsborna känns stenfälten ute i skärgården kanske inte som någon märkvärdig syn, men den första åsynen av ett stenfält kan få besökare att dra efter andan. Speciellt de ståtliga grynnorna och flyttblocken i södra delen av världsarvsområdet kunde vara direkt ur en science fiction-film. Det sägs att Internationella naturskyddsförbundets (IUCN) kanadensiske representant hänfört liknat det här landskapet vid en annan planet!
Det randiga landskapet
Ett annat spår i landskapet som inlandsisen och havet format tillsammans i Kvarkens skärgård är de drygt 19 000 moränerna, stora högar av grus och sten. De mest typiska moränformationerna här är De Geer-moräner, tvärställda ribbed moränryggar och moränbacklandskap samt spolformiga drumliner.
Fastän moränerna nog finns överallt i landskapet – och på havsbotten – så syns exempelvis De Geer-moränerna bäst omgivna av vatten betraktade uppe från Saltkarets utkikstorn i Svedjehamn. Där breder de ut sig mot horisonten som långa ränder i landskapet, bara några meter höga men upp till en kilometer långa.
Geologer anser idag att De Geer-moränerna skapades på minst 200 meters djup i havet längs med isens kant när den smalt. Smältvatten under isen föste då ihop moränen i långa åsar och när iskanten kalvade flyttades kanten längre bort och där bildades nästa moränrygg. Under ett år under isens avsmältningsskede kunde 3-6 moränryggar skapas. När landhöjningen lyft upp dessa till havsytan tar havet vid och spolar bort grus och sand och lämnar bara de större stenarna kvar i moränryggarna.