Dammbrunnsområdet
Dammbrunnsområdet finns i Klemetsö i stadens östra del och avgränsas av Smedsbyvägen, Sjukhemsgatan, Dammbrunnsvägen och i öster av Cirkelvägens företagsområde. På området finns äldreservicecentret Dammbrunnsgården, Klemetsö daghem, stadssjukhuset och huvudhälsostationen, Vasa yrkesinstitut, räddningsverket, en sporthall och ett museiområde. Mellan dessa finns ett inbjudande gemensamt grönområde. Parkeringsområden finns framför hälsostationen och på planen framför yrkesinstitutet. Dammbrunnsområdet är beläget i en kulturhistoriskt värdefull miljö och hör till de äldsta i det nya Vasa. Områdets kulturhistoria är rik både gällande växtlighet, byggnader och konstruktioner.
Dammbrunnsområdet har en mångsidig historia och det finns många exempel på både byggnadstradition och kulturväxtlighet. Det är möjligt att följa upp bosättningshistorien i Klemetsö ända till 1400-talet. Till att börja med fanns allmogebebyggelse på området, men på 1600-talet grundades Klemetsögård på området. Mest bekant i Klemetsö är sannolikt Fattiggården från tiden efter Vasa brand (1852). En del byggnader från herrgårds- och fattiggårdstiden finns fortfarande kvar och därtill har nyare byggnader uppförts på området på 1900-talet. De byggnader som hörde ihop med Berts och Boijesbackens allmogebebyggelse har försvunnit från platsen, men stenfötterna och kulturväxtligheten visar fortfarande var i skogen de fanns.
Det lönar sig för den som besöker området att ta en runda på Fattiggårdens område, där bland annat konstnären Eero Nelimarkkas födelsehem finns. Besökaren kan också bekanta sig med ”amfiteatern” som avgränsas av häggmispel samt sitta vid dammen mitt i området och beundra den välvårdade parken med mångsidig växtlighet. Stråken på området är huvudsakligen lättillgängliga, men man kan också promenera på små skogsstigar. Allmogetorpen Berts och Boijesbacken har försvunnit i växtligheten, men ännu öppnar sig gårdsplanerna som gläntor i skogen.
På Dammbrunnsområdet finns något att se varje årstid. Den som är intresserad av växter besöker naturligtvis området under växtperioden, men den bebyggda kulturmiljön kan beundras också vintertid. Berts och Boijesbackens växtlighet framträder bäst under blomningen på våren. På dessa förvildade allmogegårdar kan man då se scilla, vårlök, syren och äppelträd blomma. Det är också lättare att ta sig fram under våren, då växtligheten inte ännu är särskilt hög. Men det lönar sig att se upp för stenfötter, brunnar och källare som fortfarande finns på området.
Växtligheten på Fattiggårdens område är till största delen inte särskilt gammal, men den äldsta bevarade byggnaden på området, ”Hiirelä”, är från 1700-talet. Den som är intresserad av byggd kulturhistoria kan alltså besöka museiområdet under vilken årstid som helst. I omgivningen kring dammen på området finns en mångsidig växtlighet med en del växter som är sällsynta för Vasaregionen och mycket att titta på under hela växtperioden. Under våren kan man se krokusar, bollvivor, narcisser och vitsippor blomma. Allra mest att se finns troligtvis ändå på sommaren, när rhododendron, gullregn, korneller och syrener samt de flesta perennerna kring dammen, till exempel pionerna och plymspireorna, blommar. Vid samma tid blommar också Mose brinnande buske, men man bör undvika att röra vid den, eftersom hudkontakt med växten förorsakar en allergisk reaktion på huden. Mot slutet av sommaren blommar hortensia och under hösten pryder berberis höstfärger och bär upp omgivningen. Det finns mycket att beundra också utanför blomningstiderna, exempelvis brokig kornell, parkaralia och valnötsträd vid dammen.
