Utredningsområde och metoder
Utredningen om häckande fågelarter gjordes av tre anställda kartläggare. Karteringarna gjordes av Jouni Kannonlahti åren 2005–2007, Aaro Toivio 2007–2008 och Jan Nyman 2005–2008. Under projektets gång planerades och skapades en elektronisk fågeldatabas för planläggningen i Vasa. Intensivt samarbete gjordes även med Vasa stads miljöcentral. Från miljöcentralen deltog Vasa stads miljövårdschef Christer Hangelin, som bidrog med hjälp i frågor som gällde biologi. Miljöcentralen var också med som delfinansiär av karteringsarbetena. Största delen av projektkostnaderna stod planläggningen för. Helsingfors universitets ringmärkningsbyrå överlämnade materialet om ringmärkningsuppgifterna från Vasa stads område för åren 2005-2007 till projektet. Dessutom fick man rikligt med uppgifter om observationer av områdets aktiva fågelskådare.
När utredningen påbörjades indelades staden i 1 x 1 km stora undersökningsrutor enligt grundatlasen och på dessa rutor kartlades de häckande fågelarterna. Skalan i grundatlasen var 1:20 000. Rutindelningen baserade sig på en indelning enligt enhetskoordinatsystemet. Utredningsområdet bestod av totalt 336 undersökningsrutor, varav elva enbart hade vattenyta. På området fanns 285 hela rutor samt 51 kantrutor som är gemensamma med grannkommunerna. Inom kantrutorna inventerades endast de delar som finns på Vasa stads område.
Karteringsbesöken planerades så att undersökningsrutornas terrängformationer blev inventerade tillräckligt grundligt. I praktiken gjordes minst 2-3 fältbesök under häckningssäsongen. Fältbesöken inleddes i februari med att lyssna efter ugglor och fortsatte fram till början av augusti. De olika arternas häckning på en ruta uppskattades enligt en fyrgradig klassificering. Som häckningssäkerhetsindex användes följande klassificering:
1. Observation under häckningstiden, sannolikt ingen häckning
2. Möjlig häckning
3. Sannolik häckning
4. Säker häckning
De insamlade karteringsuppgifterna sparades i planläggningens elektroniska databas. Fördelen med ett informationsförvaltningssystem var att det omfattande materialet blev enkelt att hantera och åskådliggöra. Med hjälp av den elektroniska databasen kunde man följa hur karteringsuppgifterna ökade och rikta fältbesöken till rutor som krävde noggrannare inventering.
Källor
Hyytiä, K., Kellomäki, E & Koistinen, J. (toim.)
1983. Suomen lintuatlas. SLY:n
Lintutieto Oy. Helsinki 1983.
Väisänen, R., A., Lammi, E. & Koskimies, P.
1998. Muuttuva pesimälinnusto. Kustannusosakeyhtiö Otava. Helsinki 1998.
Ostrobothnia Australis r.f.