C21-stadsdirektörer: Problemen med finansieringsmodellen för reformen av arbets- och näringstjänsterna måste åtgärdas

Städerna anser att den planerade modellen varken beaktar städernas tillväxt, förändringar i antalet arbetslösa eller sysselsatta eller eventuella konjunkturväxlingar på ett tillräckligt sätt.

Reformen av arbets- och näringstjänsterna 2024 ändrar fördelningen av kostnaderna för socialskydd vid arbetslöshet

Sysselsättningstjänsterna, kommunens utbildningstjänster och näringslivsservicen ligger i och med reformen i fortsättningen på samma arrangörs ansvar, vilket stöder målsättningen med snabbare sysselsättning. Kommunerna har goda utgångspunkter för att erbjuda invånarna riktade tjänster som även svarar på den lokala arbetsmarknadens behov. Till reformen ansluter sig även en ny finansieringsmodell, enligt vilken kommunerna är tvungna att betala en större andel av utkomstskyddet för arbetslösa än tidigare.

”Överföringen av anordnaransvaret från staten till kommunerna är i sig en bra sak, men i och med den finansieringsmodell som ansluter sig till den kommer kommunernas finansieringsansvar och riskerna för den kommunala ekonomin att förändras på ett betydande sätt. Den huvudsakliga orsaken till detta är att kostnaderna för socialskydd vid arbetslöshet överförs från staten till kommunerna starkare än i dagsläget, betonar Jyväskyläs stadsdirektör Timo Koivisto.

Enligt den modell som lades fram under beredningen skulle kommunernas ansvar för finansieringen av arbetslöshetsförmånerna i fortsättningen förutom arbetsmarknadsstödet även gälla grunddagpenningen samt grunddelen av den inkomstrelaterade dagpenningen.  Kommunerna skulle börja betala en del av kostnaderna för utkomststödet för arbetslösa då den arbetslösa har fått förmåner i 100 dagar. I praktiken skulle en stor del av kommunens kostnader för utkomstskyddet för arbetslösa dock utgöras av långtidsarbetslösa som varit arbetslösa i flera år.

Finansieringsmodellen skulle öka riskerna för den kommunala ekonomin

Utvidgningen av utkomstskyddet för arbetslösa skulle i takt med att tjänsterna överförs kompenseras till kommunerna via ett statsandelssystem i den situation, där anordnaransvaret för nya uppgifter överförs. På det här sättet skulle de extra utgifter som ansluter sig till kommunernas kostnader för socialskydd vid arbetslöshet inte öka omedelbart.

”Modellen beaktar inte städernas tillväxt. Problemet är att kompensationsnivån inte skulle justeras varje år enligt de verkliga kostnaderna, antalet invånare och arbetsföra eller arbetslöshetsutvecklingen och att ingen indexhöjning skulle göras för den. Detta skulle i praktiken innebära att utvecklingen gällande kommunernas finansieringsansvar i fortsättningen skulle vara beroende av arbetslöshetsutvecklingen, men kompensationen från staten skulle förbli på samma nivå oberoende av om antalet sysselsatta eller arbetslösa ökar”, påpekar Helsingfors borgmästare Juhana Vartiainen.

C21-stadsdirektörerna vill också påminna staten om att staten traditionellt bär konjunkturriskerna för den offentliga ekonomin i förhållandet staten-kommunerna. Den föreslagna finansieringsmodellen är inte ändamålsenlig utifrån perspektivet för en hållbar kommunal ekonomi, eftersom den inte på något sätt beaktar konjunkturväxlingarnas inverkan på antalet arbetslösa, det vill säga ökningen av kostnaderna för utkomstskyddet för arbetslösa.

”Om statsandelsfinansieringen i en försämrad konjunktursituation inte räcker till för finansiering av ökat utkomstskydd för arbetslösa och sysselsättningstjänster, skulle kommunerna kunna vara tvungna att göra anpassningar i sina tjänster för undervisning och småbarnspedagogik och för utveckling av städernas livskraft. I kommunerna skulle det också skapa tryck för höjning av kommunalskatten eller finansiering av investeringar med större andel lånepengar”, konstaterar Uleåborgs stadsdirektör Päivi Laajala.

C21-stadsdirektörerna föreslår att stadsandelsfinansieringen för hela den kommunala nivån ska justeras regelbundet enligt de faktiska kostnaderna för respektive år, så att kompensationen för finansieringsansvaret följer konjunkturerna. Staten ska bära de konjunktursrisker som orsakas den kommunala ekonomin och de ska inte kunna överföras till kommunerna genom att en fast kompensationsnivå fastställs för finansieringsmodellen.  De ändringar eller höjningar som i framtiden görs i utkomstskyddet för arbetslösa ska även beaktas i finansieringen, och kommunernas andel ska för transparensens skull genomföras med ett separat moment i statsandelssystemet.

Kommunernas sätt att påverka arbetslösheten är begränsade

Kommunernas arbetslöshetskostnader förhåller sig till deras möjligheter att sänka arbetslösheten.  Förutsättningarna för att sysselsätta långtidsarbetslösa i en svag ställning på arbetsmarknaden kan vara låga och i den nya finansieringsmodellen betalar kommunen dock 50 procent av arbetslöshetsförmånens grunddel fram till pensioneringen. Eftersom arbetsmarknadsstödet är den primära stödformen i det finländska socialskyddssystemet, innebär den nya finansieringsmodellen snarare en överföring av kostnaderna för socialskyddet än ett riktigt incitament.  I praktiken har även välfärdsområdena en viktig roll vid erbjudandet av tjänster för långtidsarbetslösa och incitament bör sättas upp även för dem. Staten bör se att det inte är ändamålsenligt att betala det primära socialskyddet i denna utsträckning av kommunernas verksamhetsutgifter.

Även om anordnaransvaret för arbets- och näringstjänsterna överförs till kommunerna, kan kommunerna endast påverka arbetslösheten på ett begränsat sätt. Enligt C21-stadsdirektörerna är det väsentligt att staten i större utsträckning granskar incitament för arbete och sysselsättning i Finland och tar främjandet av sysselsättningen i beaktande, exempelvis vid förnyandet av socialskyddssystemet. Utan övergripande granskning av hindren för sysselsättningen är det svårt att påverka sysselsättningsutvecklingen på ett betydande sätt.

C21-stadsdirektörerna vill också påminna om att utgångspunkten för reformen bör vara att man litar på kommunerna som anordnare av sysselsättningstjänsterna. Anordnaransvaret för arbetskrafts- och företagsservicen bör i första hand ligga hos kommunerna själva, och kommunerna bör kunna avtala och lösa hur och enligt vilken samarbetsmodell sysselsättningstjänsterna ska ordnas för att svara på behoven i regionen.